U2 - here we come

Ikväll: Ullevi. U2. Underbara känsla!
Undrar om jag ska få dansa med Bono?
Nä.
Men det går bra ändå.
Alldeles jättebra.

Om ni inte hittar mig här

Det blir inte mycket skrivet här. Ni som känner till mitt bloggalias hittar min nya blogg och där finns jag mest nuförtiden. Vill inte skriva ut bloggnamnet här eftersom detta är mitt hemliga ställe. Mitt krypin. Men nu kryper jag ut en stund igen. Ses!

Trappinvigning

Är nyss hemkommen från släktkalas hos min syster som fyller år idag. På något vis hamnade vi alla i den lilla hallen för att beskåda den nymålade trappan (som hade hunnit torka) och sen följde det ena på det andra. Systerdottern fick upp ett band som skulle klippas för att inviga trappan, mannen min höll tal för den gamla trappan som hade fått nytt liv och sedan skålade vi alla i champagne. Jjag tog en bild eftersom jag kände att detta krävde att bloggas om. Jag har aldrig varit med på någon trappinvigning förr. Är det normalt?

Men jag kan rekommendera det. :-)

Lycka

...när man är nio och tolv år, kan vara att vinna:

Boktips

En annorlunda bok. Det är Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom.

Den handlar om den före detta studenten som söker upp sin gamle professor när denne långsamt håller på att dö i ALS. Deras samtal om döden, livet och vad som är viktigt är själva storyn. Låter det trist? Det är det inte. Det är upplyftande och väldigt, väldigt tänkvärt.
Annonsen jag såg om att man kan köpa en vattenkran som gör så att vattnet lyser rött om det är varmt och blått om det är kallt känns med ens väldigt oviktig. Vårt kakelbytarståhej känns också oviktigt. När jag var mitt inne i boken frågade min man om vi skulle byta diskbänken också när vi ändå höll på att renovera. En fullkomligt funktionsduglig diskbänk. Jag svarade nej. Kanske berodde det på bokens budskap, kanske på snålhet. Jag vet inte. Jag vet bara att boken gör intryck och avtryck.

Regn

Det regnar!

Jag vågar knappt säga det, men jag tänker: "Vad härligt!" Det är så klart underbart med värme och att få bada varje dag, men idag... är det skönt att inte behöva dra iväg. Bara få vara hemma och pyssla med sådant man inte har hunnit med de senaste veckorna. Inte packa tusen badkläder och badringar och Bragokex och saft och solkräm och... Ja, ni vet.


Fast sen när det har regnat i några dagar kommer jag att undra hur jag kunde skriva så här. Välkomna regnet?! Tok!

Exotisk - moi

Jag trodde jag var vanlig. Det trodde jag ända tills idag.
Nu vet jag att jag är exotisk. Ja, inte bara jag, utan alla västkustbor.
Det var en märklig känsla - att vara exotisk.

Jag fick veta det när grannkompisen, grannflickan, lilltjejen och jag fiskade krabbor vid stranden. Vi satt där med våra snören och doppade ner dem mellan de stora stenarna, drog upp den ena lilla pluttkrabban efter den andra och lossade dem så de fick krafsa runt i hinken innan de skulle hällas ut igen. Så går det till. Varje dag fiskas samma krabbor upp och hälls ut en si så där tjugo gånger av traktens barn. Och föräldrar. Varför? För att det är så in i bänken roligt att få napp.

Men nu till den exotiska biten. När vi satt där, hörde jag en röst uppifrån bryggan:
"Har du fiskelina, eller?"
Jag tittade upp, såg en man som jag trodde behagade skämta eller mopsa sig eller bådadera. Jag dröjde med svaret och mannen frågade igen. Då hörde jag att han pratade stockholmska. Han undrade uppriktigt över våra fiskekonster.
Så vi berättade att man kan använda presentsnöre om man så vill, man krossar musslan så här för att ha den som agn, det är bäst att fiska mellan stenarna där det är mörkt o.s.v, o.s.v. Hans tonårstjejer lyssnade uppmärksamt och när jag frågade om de ville prova sken de upp som två solar. Småtjejerna fick låna ut sina snören till stortjejerna och så hjälptes de åt att få i fångsten i hinken.
När de gick tackade de och sa att de skulle fixa snören till ikväll. Mannen strålade.

Jag har liksom inte tänkt på att vårt krabbfiske vid standkanten är ovanligt. Alla fiskar väl... Nä, krabborna finns inte överallt. Ju. Det är nog ganska exotiskt.

Märklig känsla.