Exotisk - moi

Jag trodde jag var vanlig. Det trodde jag ända tills idag.
Nu vet jag att jag är exotisk. Ja, inte bara jag, utan alla västkustbor.
Det var en märklig känsla - att vara exotisk.

Jag fick veta det när grannkompisen, grannflickan, lilltjejen och jag fiskade krabbor vid stranden. Vi satt där med våra snören och doppade ner dem mellan de stora stenarna, drog upp den ena lilla pluttkrabban efter den andra och lossade dem så de fick krafsa runt i hinken innan de skulle hällas ut igen. Så går det till. Varje dag fiskas samma krabbor upp och hälls ut en si så där tjugo gånger av traktens barn. Och föräldrar. Varför? För att det är så in i bänken roligt att få napp.

Men nu till den exotiska biten. När vi satt där, hörde jag en röst uppifrån bryggan:
"Har du fiskelina, eller?"
Jag tittade upp, såg en man som jag trodde behagade skämta eller mopsa sig eller bådadera. Jag dröjde med svaret och mannen frågade igen. Då hörde jag att han pratade stockholmska. Han undrade uppriktigt över våra fiskekonster.
Så vi berättade att man kan använda presentsnöre om man så vill, man krossar musslan så här för att ha den som agn, det är bäst att fiska mellan stenarna där det är mörkt o.s.v, o.s.v. Hans tonårstjejer lyssnade uppmärksamt och när jag frågade om de ville prova sken de upp som två solar. Småtjejerna fick låna ut sina snören till stortjejerna och så hjälptes de åt att få i fångsten i hinken.
När de gick tackade de och sa att de skulle fixa snören till ikväll. Mannen strålade.

Jag har liksom inte tänkt på att vårt krabbfiske vid standkanten är ovanligt. Alla fiskar väl... Nä, krabborna finns inte överallt. Ju. Det är nog ganska exotiskt.

Märklig känsla.