Om ni inte hittar mig här

Det blir inte mycket skrivet här. Ni som känner till mitt bloggalias hittar min nya blogg och där finns jag mest nuförtiden. Vill inte skriva ut bloggnamnet här eftersom detta är mitt hemliga ställe. Mitt krypin. Men nu kryper jag ut en stund igen. Ses!

Trappinvigning

Är nyss hemkommen från släktkalas hos min syster som fyller år idag. På något vis hamnade vi alla i den lilla hallen för att beskåda den nymålade trappan (som hade hunnit torka) och sen följde det ena på det andra. Systerdottern fick upp ett band som skulle klippas för att inviga trappan, mannen min höll tal för den gamla trappan som hade fått nytt liv och sedan skålade vi alla i champagne. Jjag tog en bild eftersom jag kände att detta krävde att bloggas om. Jag har aldrig varit med på någon trappinvigning förr. Är det normalt?

Men jag kan rekommendera det. :-)

Lycka

...när man är nio och tolv år, kan vara att vinna:

Boktips

En annorlunda bok. Det är Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom.

Den handlar om den före detta studenten som söker upp sin gamle professor när denne långsamt håller på att dö i ALS. Deras samtal om döden, livet och vad som är viktigt är själva storyn. Låter det trist? Det är det inte. Det är upplyftande och väldigt, väldigt tänkvärt.
Annonsen jag såg om att man kan köpa en vattenkran som gör så att vattnet lyser rött om det är varmt och blått om det är kallt känns med ens väldigt oviktig. Vårt kakelbytarståhej känns också oviktigt. När jag var mitt inne i boken frågade min man om vi skulle byta diskbänken också när vi ändå höll på att renovera. En fullkomligt funktionsduglig diskbänk. Jag svarade nej. Kanske berodde det på bokens budskap, kanske på snålhet. Jag vet inte. Jag vet bara att boken gör intryck och avtryck.

Regn

Det regnar!

Jag vågar knappt säga det, men jag tänker: "Vad härligt!" Det är så klart underbart med värme och att få bada varje dag, men idag... är det skönt att inte behöva dra iväg. Bara få vara hemma och pyssla med sådant man inte har hunnit med de senaste veckorna. Inte packa tusen badkläder och badringar och Bragokex och saft och solkräm och... Ja, ni vet.


Fast sen när det har regnat i några dagar kommer jag att undra hur jag kunde skriva så här. Välkomna regnet?! Tok!

Exotisk - moi

Jag trodde jag var vanlig. Det trodde jag ända tills idag.
Nu vet jag att jag är exotisk. Ja, inte bara jag, utan alla västkustbor.
Det var en märklig känsla - att vara exotisk.

Jag fick veta det när grannkompisen, grannflickan, lilltjejen och jag fiskade krabbor vid stranden. Vi satt där med våra snören och doppade ner dem mellan de stora stenarna, drog upp den ena lilla pluttkrabban efter den andra och lossade dem så de fick krafsa runt i hinken innan de skulle hällas ut igen. Så går det till. Varje dag fiskas samma krabbor upp och hälls ut en si så där tjugo gånger av traktens barn. Och föräldrar. Varför? För att det är så in i bänken roligt att få napp.

Men nu till den exotiska biten. När vi satt där, hörde jag en röst uppifrån bryggan:
"Har du fiskelina, eller?"
Jag tittade upp, såg en man som jag trodde behagade skämta eller mopsa sig eller bådadera. Jag dröjde med svaret och mannen frågade igen. Då hörde jag att han pratade stockholmska. Han undrade uppriktigt över våra fiskekonster.
Så vi berättade att man kan använda presentsnöre om man så vill, man krossar musslan så här för att ha den som agn, det är bäst att fiska mellan stenarna där det är mörkt o.s.v, o.s.v. Hans tonårstjejer lyssnade uppmärksamt och när jag frågade om de ville prova sken de upp som två solar. Småtjejerna fick låna ut sina snören till stortjejerna och så hjälptes de åt att få i fångsten i hinken.
När de gick tackade de och sa att de skulle fixa snören till ikväll. Mannen strålade.

Jag har liksom inte tänkt på att vårt krabbfiske vid standkanten är ovanligt. Alla fiskar väl... Nä, krabborna finns inte överallt. Ju. Det är nog ganska exotiskt.

Märklig känsla.

Renovering på G

Välja kakel är ett helt företag.
Vi trodde i vår enfald att det skulle bli lätt. "Det är väl bara att ta något man gillar - inte behöver man åka runt och jämföra."
Ha!
Mannen är just iväg och handlar de två skåpshandtag vi missade att köpa på IKEA eftersom vi hade glömt att räkna efter hur många som behövdes innan vi åkte dit. Vet någon hur svårt det är att komma ihåg alla lådor och skåp man har i ett kök, när man står i ett välbesökt varuhus och funderar?
I alla fall, vi samarbetar ganska bra mannen och jag. Han har i skrivande stund kommit in i kakelaffären och skickar mig med jämna mellanrum förslag på kakelplattor. Jag ställer datorn på diskbänken och kollar hur det kommer att se ut. Just detta förslag blev precis ratat:

Några telefonvändor och mejlvändor senare har vi enats om små pluttiga plattor i rostfritt stål. Den trenden har hängt i ett tag och lagom tills vi anammar den, kommer det antagligen inte dröja länge innan den är helt ute. Totalt fel. Men just nu bryr jag mig inte. Jag är bara glad att få det gjort.Nä, nu ska jag ut och skrapa garderobsdörrar. Som Herr Hornbach säger: "Det finns alltid nåt att göra."

Livet har sina goda stunder

Dag två i Stockholm hade min man stämt träff med en bloggvän. Jag valde mellan att shoppa och att följa med. Gjorde det sistnämnda. Platsen för träffen var detta fik på Södermalm och jag lockades av att känna in stämningen och livet på denna del av jorden:

Häpnade över de vackra namnen på mackorna:

Visst låter innehållet på tantmackan gott, även om frökenmackan också verkar vara ett bra alternativ?

Insöp atmosfären och bara var. Ett perfekt ställe för sådant.

När jag inte gick runt och plåtade deltog jag lite sporadiskt i de andras samtal. Deras bloggämne är inte något som jag deltar i med liv och lust, men lite kunde jag delta. Och jag fascineras av dessa möten. Här träffas man för en enkel fika och så föds idéer. Det kallas att nätverka. Hade de träffats om inte bloggen fanns? Jag tror inte det. Hade idéerna då kunnat födas? Tror inte det heller. En del ser ner på nätverkande. Jag gör inte det. Männsikor som vill åt samma håll hjälper varandra. Det finns så många andra som stjälper. Let´s focus on helpfulness!

Återupplivad

Två dagar i huvudstaden och jag känner mig återupplivad och glad. Samtidigt var det så skönt att få komma hem till sina barn igen. I natt knallade lillflickan in till oss och utropade förvånat: "Mamma, pappa! Är ni hemma?" Hon hade förväntat sig att få se farmor i sängen. Det var så mysigt att få krama den lilla kroppen och få känna värmen! Borta bra, men hemma bäst, som sagt.

Och ändå... vad skönt att få komma bort. Jag hade planerat att inte planera något. Inga musikaler, inga teaterbesök, inga muséer. Bara vara, sitta och titta och känna in. En sak hade jag faktiskt planerat och det vara att träffa A-M (Jag skriver inte ut namnet eftersom jag inte vill att mina närmaste ska googla sig hit). Hon är en bloggvän och jag ville väldigt gärna säga hej till henne irl också. Vi stämde träff i Kungsträdgården, hamnade på en uteservering och pratade. Och pratade. Och pratade. Hej, vad tiden går fort när man har roligt! Det kan vara nervöst att träffa någon man egentligen inte känner. Man vet inte om det är en monologmänniska man ska prata med. En sådan som får mig att känna att jag inte ha något att säga. Men A-M visade sig vara en dialogmänniska (om man nu får dela in befolkningen i dessa två grupper...) och vi pratade hela tiden om viktiga saker, stora som små. När det var dags att skiljas kände jag att jag har en vän som jag kan lita på. Jag känner sådant hopp! Tänk att bloggvärlden sammanför människor på det här sättet! Ibland räcker det med att träffas genom bloggarna, ibland vill man träffas irl.

Det visade sig att var det en Signspotting-utställning i Kungsträdgården. Det finns en sak jag samlar på och det är just skyltar. Alla har vi våra brister... OK, tillbaka till utställningen. Folk på resa har skickat in bilder på skyltar från världens alla hörn till Signspotting och sedan har vissa skyltar kommit med i denna utställning. Jag gick runt och plåtade med min lilla mobilkamera och skrattade och log. Överallt bland skyltarna stötte jag på människor som gjorde likadant. Vi tittade på varann och skrattade och för ett tag undrade jag om jag verkligen var i kyliga Norden. Eller så är inte Norden så kyligt ändå. Håll till godo med några av skyltarna:

Öronvila i storstan

Idag ska det städas. Mormor och farmor ska turas om att passa våra barn i några dagar och då vill jag inte visa mitt rätta jag. Jo, min mamma kan få se mitt stök, men svärmor är så duktig på att torka och skura, så jag vill åtminstone att hon ska tro att jag försöker. Nu tror ni att jag står på listan över hemska människor som inte städar alls, men så är det inte. Det är bara det att med tre barn, varav en liten som helst drar ut allt från sitt rum ut i vardagsrummet, blir det lätt lite rörigt ibland. Så jag plockar och dammsuger mest varje dag nu på sommaren när alla är hemma. Och gårdagens sand ligger och väntar på mig...

Men imorgon, tidigt, tidigt, drar mannen och jag iväg till Stockholm! Själva. Han ska träffa någon för jobbets räkning och jag ska strosa runt. Och så ska jag träffa en bloggvän och fika. Första mötet utanför bloggvärlden, så spännande! (Jo, jag bloggade på annat ställe förut och lärde känna snälla bloggvänner, men nu har jag flyttat till den här bloggen för att få vara lite mer anonym igen.) Efter en natt på hotell flyger vi sedan hem sent på eftermiddagen. Då har jag tränat mig i att låta öronen vila och kan ta nya tag här hemma.

Mer trädgård

Nu är det mest badminton som gäller i trädgården. Sonen fick ett nät när han hade namnsdag (Ja, vi är så egendomliga att vi firar sånt. Allt som gör att man får äta tårta uppmärksammas i vårt hus.). Jag trodde att jag var ganska bra på just den sporten, men så fel jag hade! När jag förväntade mig att ta hem segern, förlorade jag hela turneringen - till barnens och kompisarnas glädje. Det är inte samma studs i kroppen som förr!

Jag återgår i stället till att fixa i trädgården. Idag ska jag försöka få upp hyllorna ovanför planteringsbordet. Om man spikar fast krukorna, så kan de väl inte blåsa av? Ska prova.

Jag älskar gammalt kitsch i trädgården. Den här tunnan fyller ingen funktion, men den är vacker vid sidan om lupinerna. När lupinerna inte håller på att vissna, vill säga.

Och den här ängeln tror jag inte heller gör någon nytta. Fast smultronen får vara ifred för eventuella sniglar, så kanske ändå...

Trädgårdsglimtar

Olika år är den olika intressant. Trädgården. Planerandet brukar vara det roligaste, grävandet det sportigaste och rensandet det mest tankeuppmuntrande. Jag tog en rundvandring idag och plåtade lite med mobilen. Inga stordåd, bara bilder som visar några glimtar från stället där jag bor. Välkommen!

Kryddor vill jag ha nära köksdörren:

Gångar som leder till något runt hörnet, till något som man bara anar... På vägen finns det en hel del att äta som till exempel hallon:

På det som ska bli en avenbokskoja har precis ingången vuxit ihop:

Där inne ska man kunna sitta, eller ligga och stirra upp i ett tak av löv. Nu ser man himlen. Det går bra ett par år till, men sen ska den ha vuxit ihop. Hoppas jag.

Andra ställen i trädgården är en katastrof. Här har vi precis flyttat bort en lekstuga. Nu återstår att planera, gräva och rensa. Kanske att jag har mer inspiration ett annat år.

IPhone och dvd

Jag bloggar i smyg. Familjen ser Kollopapporna på dvd och jag sitter på golvet med datorn i knät och låtsas titta uppmärksamt på filmen.
Skönt nog har vi inte bjudit hem någon idag, det finns faktiskt en gräns för social aktivitet. Mannen som satt halva natten utanför Telias butik i Stora Stan för att få tag i en iPhone, ser ut att halvsova. De, iPhonarna alltså, släpptes vid midnatt och han bänkade sig där vid 8-tiden på kvällen. Strax efter 3 var han hemma, efter att ha fått ringa ett vaktbolag som släppte ut bilen ur parkeringshuset mot en smärre, host, avgift på 600 spänn. Men han är glad och stoltserar med den T-shirt han fick av snälla Telia:

Vissa har det, andra har den.

Mör

För första gången på länge har jag inte koll på dagarna. Jag vet inte hur många dagar det är kvar tills jag ska börja jobba eller tills barnen ska börja skolan. Ovanligt för att vara mig. I denna avslappnade tillvaro gäller det att ta vara på all kraft som utvinns ur en avslappnad kropp. Alltså började vi med att bjuda hem två familjer så att vi blev 17 pers runt middagsbordet. Kvällen efter bjöd vi hem några andra och kvällen därpå ytterligare några andra. Har man städat kan man lika gärna köra på! Men idag är jag lite mör. Och nu dröjer det nog innan jag gör ett nytt ryck. Ikväll blir det Hell´s kitchen på tv och tyvärr säkert några chips också. Finns det i skåpet ropar de på mig. Mannen sitter i kö utanför en teliabutik för att kunna köpa en iphone, så här är lugnt och tyst. Han ringde nyss och sa att det nog var 60-70 stycken i kön före honom. Och telefonerna börjar inte säljas förrän vid midnatt, om tre timmar. Poor thing! Men han har valt det själv. Jag väljer som sagt tv:n!

Idyll Danmark

Igår kände vi oss fria. En dagsutflykt till Danmark skulle det bli. Glada barn och avslappnade vuxna som skulle få gräva ner tårna i sanden och hålla varandras händer. Kanske att vi skulle kunna sitta där och titta varandra i ögonen...

Blev det så? :-)

Nej, inte riktigt. Trots wienerbröd och sol kunde jag inte vara den där riktigt väna mamman som bara ler åt sina barn. Och sin man. Ett pressat tidsscema (varför skaffar man sig sådana?) där vi skulle klämma in ett besök där de två haven möts, ett besök till den där kyrkan som bara har ett torn som sticker upp och ett till den stora sandöknen, gjorde att jag tittade på klockan och schasade på min familj. Irritation. Sonen hade haft önskemål om att besöka de olika ställena och jag ville att han skulle få komma dit. Fast hur kul är det att ha en sur morsa som sitter i en överhettad bil och muttrar för att mannen inte växlade pengar som hon hade sagt åt honom att göra och....? Ja, ni vet.

Att semestra är jobbigt. Man tror alltid att det ska bli så avkopplande och bra, men sen slutar det alltid med att man är slut som människa. Upplevelser? Ja. Men semester? Nej, det kan man inte kalla det.

Fast totalt misslyckat var det nog inte. Jag var snäll mellan varven. Och besöket på sandöknen visade sig innebära en tur till fotomodellernas förlovade land.

Där stod de och plåtade, antagligen till ett magasin som ska ut nästa sommar. Inte visste de att två bloggare hade kommit dit och avslöjade dem... Undrar vad det kan vara för tidning? Jag hoppas inte att den här klänningen kommer att visa vägen för modet nästa år:

Själv blev jag inspirerad och lät mannen plåta mig mitt i all sand. Lovar att det absolut inte kommer att visa vägen för någonting!

All igenkänning är fel. Jag är någon annan. Kanske lik, men definitivt inte någon du känner.

Den smutsiga ytan

Shit!
Jag har inte mycket tid, nästan ingen tid alls. Igår kom nämligen min man in i köket och såg lite lagom underlig ut.
"Jag har fått ett mejl", sa han.
Nu är det så att min man jobbar vid datorn hela dagarna och får ofantligt många mejl varje dag, så jag anade att det var ett speciellt mejl.
"TanttidningsKuriren från den stora livsmedelskedjan vill göra reportage om mig. Hemma-hos-reportage. Jag ska laga mat," fortsatte han.
"Du ska vad? Här? I vårt fula kök?" frågade jag och kände skräcken växa. Sen kom jag på att vi kunde lösa det genom att ge tidningen adressen till våra vänner två hus bort - de som har renoverat sitt kök och där det glänser. Inte där det är flottigt som hos oss. Mannen min kan väl laga mat där? Fast efter lite mer funderande bevekade han mig genom att föreslå en tur till IKEA och inköp av nya skåpshandtag. Ett telefonsamtal senare hade även min mammas man lovat att hjälpa oss att kakla om ovanför diskbänken. Det finns gränser för vad man vill visa.
Och jag som hade tänkt mig en lugn sommar. Bara grilla, umgås och ta dagen som den kommer. Jo jo. Synd att man inte kan vara sig själv och vara stolt över sitt fula kök. Jättesynd.

Premiär

Så var bloggen igång. Samma kväll som Ryssland slog Sverige i EM. Tur att jag inte är skrockfull..